[kolumn, Camilla Nordberg, universitetslektor i socialt arbete, Svenska social - och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet]
Helsingfors planerar en synlig kampanj där folk uppmanas låta bli att ge pengar till de rumänska tiggarna. Tiggarna upplevs som ”störande element i vår kultur med ett starkt socialskydd” konstaterar Helsingfors stads säkerhetschef i Hbl. Problemet är naturligtvis att tiggarna är så synliga. Vi kan inte byta kanal när fattigdomen flyttat ut från TV-rutan och in på vår egen gata. Men tack vare myndigheterna
befrias vi i alla fall från skuld och dåligt samvete. ”Delar vi med oss gör det livet svårare för romerna”, påstås det. Det sägs vara bättre att hjälpa dem i deras hemländer.
Diskussionen om de romska tiggarna är på många sätt problematisk. Ett stort antal människorättsorganisationer och aktivistgrupper har jobbat för att förbättra romernas situation i Central- och Östeuropa. EU kanaliserade tiotals miljoner euro till de nya medlemsländerna
för att diskrimineringen skulle upphöra. Resultat finns men de är förhållandevis magra. Alla de som jobbat direkt på fältet vet att den utbredda korruptionen och rasismen har försvårat framgångarna.
Att ”biståndspengar” i sig inte är nog. En stor majoritet av Rumäniens två miljoner romer lever i extrem fattigdom. Efter kommunismens fall har romerna på många sätt hamnat på efterkälken.
Sju av tio romer har inte tillgång till rinnande vatten. En tredjedel av landets romer är analfabeter. Spädbarnsdödligheten är fyra gånger högre än för befolkningsgenomsnittet.
Lokalt förankrad hjälpverksamhet är ett gott initiativ. Vi får hoppas att det finns tillräckligt med resurser och bra lokalkännedom. Men en sådan satsning är långsiktig. Framtida visioner hjälper inte de romska familjer som nu svälter i Finland.
I debatten moraliseras också kring romernas ”verkliga” nöd. Vem har då makt att definiera nöden? Vad betyder det att romerna kanske inte har ett så ”stort” behov av hjälp? Att det finns romer som är ännu fattigare kvar i Rumänien?
Eller att de har det lika bra som jag? Till saken hör ju att också alla finländare har rätt att resa omkring i Europa och tigga – om vi skulle vilja det. Stereotypier om romer som ociviliserade, kriminella bedragare har nedärvts genom generationer och fungerar som en ytterligare fond mot diskussionen om hur genuin fattigdomen är. Om man är fattig borde man åtminstone
ha hög moral – annars är man inte värdig våra pengar.
Nationalstaten har aldrig lyckats stänga ute ”främlingar” från sitt territorium. Att tänka sig att man skulle kunna göra det i dag, i den fria rörlighetens Europa, är en stor utopi. Tiggarna påminner oss om ett EU med många olösta humanitära
frågor. EU handlar inte enbart om ekonomiskt och politiskt samarbete på statsnivå utan också om människor med friheter och rättigheter. Inom politiken handlar det, i och med de nya medlemsländerna, i allt högre grad om resursfördelning mellan olika regioner, inte enbart inom nationen. De etniska och sociala hierarkierna lever och omhuldas i gemenskapens Europa. Ideal om fri rörlighet, jämlikhet och mångfald gäller med all önskvärd
tydlighet inte alla. Eller som man från inrikesministeriet valt att framställa saken: ”Detta är en av bieffekterna av rörelsefriheten för människor inom EU:s system” Vad ville vi med den fria rörligheten?
Fri rörlighet av arbetskraft, konsumtionsvaror och kapital, men inte av fattigdom och misär? Kan man välja att den fria rörligheten gäller endast i de fall när den gynnar en själv?
Dagens Finland är en välfärdsstat med allt större klyftor mellan medborgarna. Barnfattigdomen steg från fem procent år 1995 till 11,6 procent år 2005. I dag skäms jag å de fattigas i Finlands vägnar.
Först har välfärdsstaten inte klarat av att skydda låginkomsttagarna mot de risker skilsmässa, sjukdom och arbetslöshet innebär. Sedan konstaterar myndigheterna att synlig fattigdom är ett störande element i vår kultur. Skall vi också förbjuda brödköerna?
Avainsanat: EU, fattigdom, romer, samvetsproblem
